Skrattet.
Som vi antog här om dagen.
Men glömde sakta, stenhårt bort lagen.
Spelets regler.
Borta.
Söt som socker.
Leende som smälter is.
Faller långsamt genom vaken.
Det var en oslagbar bris.
Ändock inte som, blivande maken.
En glass i handen.
För länge sedan, lite läppstift på tanden.
Kramar av stål då.
Nu så kan det bli de två.
Ändock inte som, visan.
Visan om perfektion....
Fortsättning följer.
Kommentera