...
Rätt färg.
På hår, hand och vacker tand.
Rätt tanke.
Pusslar samman med svart. För hon är vitt. Ordet har aldrig varit mer fritt.
Rätt sång.
I radion hörs sången om han och hon. Hennes och hannes. Visan om prefektion är deras sång.
För visan om perfektion saknar ingenting.
Skrattet.
Som vi antog här om dagen.
Men glömde sakta, stenhårt bort lagen.
Spelets regler.
Borta.

Söt som socker.
Leende som smälter is.
Faller långsamt genom vaken.
Det var en oslagbar bris.
Ändock inte som, blivande maken.

En glass i handen.
För länge sedan, lite läppstift på tanden.
Kramar av stål då.
Nu så kan det bli de två.
Ändock inte som, visan.

Visan om perfektion....
Fortsättning följer.
Jag har svårt för att lägga fåren på hyllan.
De dyker upp i små buskar.
Fåren är våra nya kuskar.
Våren är fara för får.
Jag vet inte vad som sker.
Det är vår, ge mig mer mer mer.

Jag har svårt för att lämna fåren på fyllan.
Trots ett ständigt tjat om direktiv.
Stannar fåren kvar efter natten.
Lämnar fåror av vatten.
Fattar inte ett skvatt.
Vad är det som händer?
Vad är det som sker?

Lägger fåren på hyllan.
Tillsammans med spriten.
Sparar fåren till fyllan.
Morgonstund har guld i mun.
Fåren är kvar i natten.
Guld i min mun, förvandlas till vatten.
Jag vet vad som händer.
Jag vet vad som sker.

Det finns inga får.
Det är just bara vår.
Kan ge suddiga direktiv.
Pekar mot får.
Men vi går mot vår.
Mot liv, kulör och religion.
Får oss att tro.
En käril.
Nej, ingen käril.
En pirrande mage,
en storslagen fjäril.