Jag bara tänkte på hur jobbigt det var att bryta mot sina principer. Hur fel det kändes att ge upp. Att inte stå emot. Att låta hjärtat krossas. Lossas. Flyga bort från kroppen. För ett år sedan, på dagen. Var dagen. Jag släppte loss hjärtat. Jag brast. I landet bortom alperna. I all hast. I telefon. Fast. Blöt. Inte av regn. Inte av bad. Inte av svett. Av knivade ögon. Bakom. Total ensamhet. Tror jag man kan kalla det.
Jag bara tänkte på hur jobbigt det var att göra rätt. Att lämna skiten. Sikta mot eliten. Träffa lätt. Göra som hjärtat ville. Göra som mamma sa. Så här i efterhand ångrar jag inte en enda dag. Jag är på väg mot något stort. Och det tackar jag mig själv för att jag har gjort. Inget ingen är bättre än mig själv på att gå dit jag ska.

Kommentera

Publiceras ej